... you can't put your arms around what's already gone ...

Nu har jag alltså lyckats läsa den första boken om Tom Thorne! Det är dock inte alldeles uppenbart, eftersom det inte görs någon större ansträngning att presentera honom … Men visst finns många utav de typiska deckardragen där – han jobbar för mycket, han dricker för mycket, han har ett sprucket förhållande bakom sig, och han lyssnar inte särskilt noga till vad hans överordnade säger åt honom. Det finns då inte många bok-deckare som faller utanför dessa ramar …

Boken berättas ur tre perspektiv, dels från Thornes dels från mördarens (båda dessa berättade i tredje person) och till sist ur Allisons, det senare i jag-form. Allison är den flicka som polisen först tror är mördarens första misslyckande – innan henne har tre unga kvinnor dött av stroke, först utan att polisen kunnat finna spår av elakt spel, men sedan upptäcker en noggrann rättsmedicinare spår av ett lugnande medel under en utav obduktionerna och man inser att det är mord och inga olyckshändelser – eftersom hon inte dör, utan hamnar i ett slags vegetativt tillstånd där hon kan se, höra, tänka och känna, men är helt oförmögen att röra sig eller kommunicera med omvärlden. Thorne inser att det är precis detta som varit mördarens syfte … Mördaren anser att denna tillvaro är något att sträva efter, att kunna kontemplera världen och sina egna känslor utan att behöva delta i det vardagliga livet …

Mördaren tycks också spela ett slags spel där han ser Thorne som sin motståndare, och Thorne blir ganska snart säker på att han vet vem mördaren är och trampar över en och annan gräns för att bevisa att han har rätt … men har han det? Eller har mördaren lyckats med sina ansträngningar att förleda honom?

Det som möjligen störde mig lite med historien var slutet, där man skall få en förklaring till mördarens handlingar … Den kändes inte riktigt som att den nådde hela vägen fram, förklaringen till varför han gjort som han gjort … men på det hela taget var Sömnlös (engelska originalets titel är Sleepyhead) en bok väl värd att läsa!

Historier om Vatikanen och den katolska kyrkan har alltid fascinerat mig. Jag vet inte om jag kan förklara riktigt varför, men jag misstänker att det har att göra med all den mysticism som finns inom katolicismen och om hur litet den vatikanska administrationen tycks handla om religion och hur mycket den istället handlar om politik, intriger och personlig prestige. Det är, som många författare har visat, en utmärkt grund för en spännande och fascinerande historia.

Den tredje hemligheten (engelska originalets titel är The third secret) är på intet sätt något undantag, och jag hade mycket svårt att lägga den ifrån mig. Hade det verkliga livet inte kommit emellan hade jag mycket väl kunnat läsa hela boken från pärm till pärm utan uppehåll. Naturligtvis var inte hemligheten, när den mot slutet även avslöjades för oss läsare, efter att vid ett flertal tillfällen väckt oerhörda känslor hos diverse karaktärer i boken, fullt så häpnadsväckande som jag hade inbillat mig att den skulle vara … men jag vet å andra sidan inte vad den skulle ha behövt bestå av för att jag skulle blivit nöjd … Och egentligen är det ju inte det som är intressant, utan alla intriger, alla lögner, alla sätt att se på Gud, på religion, på kyrkan …

Så, vad är det egentligen för budskap som jungfru Maria så enträget försökt framföra till människorna och som kyrkan så hårdnackat försökt dölja? Läs boken så får ni se ;)

Intrång (den engelska titeln är ”Creepers”) är en riktigt otäck bok. Bra, men otäck. Den kryper under skinnet, man ryser, men man kan inte sluta läsa. Det är en tät och välskriven historia - det känns som att varenda ord är nödvändigt-, en riktig sidvändare, men förmodligen ingenting för den lättskrämde. Den skall, enligt baksidestexten, ha belönats med Bram Stoker-priset för bästa skräckroman år 2005. Jag kan förstå varför. Jag läser inte mycket ur skräckgenren nuförtiden (det fanns en tid då jag slukade böcker av Dean R Koontz och Stephen King) men den här var värd besväret.

I början tycks historien inte alls särskilt otäck, då den lilla grupp som kallar sig urbana forskare beger sig iväg för att göra, som de säger, intrång i det sedan länge stängda och nu rivningshotade Paragon hotell. De tar sig in via underjordiska rör, avsedda för att rädda hotellet från översvämning vid eventuella stormar, med den uttalade avsikten att se men inte röra … för spänningen och för att stiga in i ett stycke historia. Men det visar sig att de inte är ensamma i hotellet – trots att det är igenbommat med ståljalusier för alla fönster och dörrar – och att även om det också inom gruppen finns dolda agendor så är de ingenting mot de andra planer som det ruvas på i det en gång mycket ståtliga hotellet, där det under …

Alltsammans mynnar ut i en kamp på liv och död, och många hemligheter bubblar upp till ytan …

Precis som senast då jag skrev om en utav Billinghams böcker (Vedergällningen) så tycks jag ha missat en bok i serien om Tom Thorne, för den här (vars originaltitel är Lifeless) skall vara den femte och jag har nog läst nummer ett och nummer tre tidigare. Billinghams historier är klart intressanta, så jag skall försöka få med de andra två nästa gång jag beställer böcker. Den här gången märktes det faktum att jag hade missat en bok mer än sist, för det hänvisades en hel del till händelser som jag inte läst om, och då speciellt en utredning som innefattat den undre världen samt det faktum att Thornes pappa brunnit inne i sin lägenhet …

Just pappans död genomsyrar hela boken och påverkar Thorne mycket. Han har förflyttats från sin tjänst som kriminalare och jobbar med pappersarbete, men när ett flertal hemlösa män hittas mördade på Londons gator beger han sig ut under cover för att se om han kan få fram information om offren eller om mördaren, då de hemlösa inte känner förtroende för polisen och inte gärna samarbetar med dem. Thorne, som redan är tämligen långt under isen, passar in ganska väl i den värld som de hemlösa lever i, han reflekterar över hur lite det är som skiljer ”vanliga människor” från en tillvaro bland de utslagna, och till viss del kan han också förstå hur friheten i den typen av liv kan tilltala vissa individer, i de fall då den inte är påtvingad.

Billingham lyckas på ett bra sätt framställa de hemlösa som människor med tankar, drömmar, känslor och egna liv, vilket nog är nyttigt för oss privilegierade att begrunda. Att de inte bara är de där skrämmande, sjaskiga människorna med diverse missbruksproblem som vi försöker undvika på gatan … Sakta men säkert nystas mordgåtan upp, en historia som handlar om oändligt mycket mer än bara någon som mördar värnlösa män på gatan … Jag kan möjligen tycka att upplösningen, när den väl kom, var lite väl snabb och att jag inte riktigt delade Thornes plötsliga aha-upplevelse – vad var det egentligen som fick honom att till sist med sådan säkerhet kunna säga vem som låg bakom dåden - men på det hela taget var det en mycket bra bok.

The Magicians’ Guild är första boken i en trilogi kallad The Black Magician Trilogy och tar sin början vid den årliga utrensning av staden Imardin, där magiker tömmer gatorna på människor som kungen inte anser hör hemma där. Ungdomarna bland de utkörda protesterar genom att kasta sten mot magikerna, som dock skyddas av en magisk mur. Men bland ungdomarna finns Sonea, och i stridens hetta lyckas hon på vad som bara kan vara magisk väg få en sten att träffa en magiker genom skyddsmuren. Detta gör att magikerna inser att de måste fånga in henne och antingen få henne att ingå i deras trupp – även om många motsätter sig detta, magin är normalt sett något som hör de högre samhällsklasserna till – eller att blockera magin i henne. De vet dessutom att om hon inte lär sig att kontrollera sin magi kommer hon att utgöra en fara för sig själv och för andra.

Sonea själv är uppväxt med att avsky magikerna och gör allt för att hålla sig undan. Hennes vän Cery har kontakter med Tjuvarna, som hjälper honom att gömma undan Sonea, i förhoppningen att hon en dag skall kunna använda sin magi för att hjälpa dem i deras arbete. Men för varje gång Sonea medvetet eller omedvetet använder sin magi kommer magikerna närmare …

Sonea tvingas till slut inse att ingenting är svart eller vitt. Visst finns det onda magiker, men även de som vill väl … Och de ondaste är inte alltid de som man tror.

Jag läste det engelska originalet (det tycks inte finnas någon svensk översättning) och tyckte att det var en ganska lättläst bok. Karaktärerna och historien är intressant och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Jag är svag för den här typen av fantasy, där det grundar sig i en vanlig, mänsklig (om än inte modern) värld som blandas med magi, och där karaktärerna inte är alltför stereotypt indelade i onda och goda.

“A ripple of blue light flashed outward, then the rock slammed into the magician’s temple with a dull thud. He stood motionless, staring at nothing, then his knees buckled and his companion stepped forward to catch him.
Sonea stared, her mouth agape, as the older magician lowered his companion to the ground. The yeers of the youths died away. Stillness spread outward like smoke through the crowd.”

Trudi Canavan har också skrivit trilogin Age of the Five.